För att Josefin sätter ord på mina känslor

http://josefinssakalladeliv.blogg.se/

Jag är helt säker på att jag inte är säker på någonting

Längtar hem. Längtar inte hem. Vill aldrig åka hem. Vill åka hem nu. Nu direkt. Älskar Mexico, älskar människorna. Älskar naturen, HAVET! Avskyr Mexico, avskyr klass-skillnaderna, husen, lukten. Älskar nya möten, avskyr turisterna. Älskar amerikanarna, avskyr amerikanarna. Älskar hundarna som finns överallt. Fäller en tår för hundarna som finns överallt som jag inte kan göra ett enda skit för.

Är ensam, så ensam. Inser att jag alltid känt mig ensam. Oavsett hur många människor jag har omkring mig. Oavsett hur mycket jag går ut, eller inte gör det, så är jag ensam. Inser att det sitter i mitt huvud. Inser att jag gillar ensamheten, att jag söker mig till den. Problemet är att jag inte vet hur jag tar mig ut ur den när jag har tröttnat på den. När jag är redo att insupa nya möten. När jag är redo att lämna mitt näste en stund. Var sitter öppningen på mitt näste?

Vill bryta mig loss från mig själv, vara någon annan. En sån där allt faller naturligt. En sån där människa som vet vad denne vill, beslutsam och målinriktad. Som jag ser det är jag också beslutsam, passionerad -Tills jag tröttnar. Tills något nytt fastnar för mitt intresse.

Kanske är jag en utmärkt grubblare. Kanske borde jag bli filosof? Eller så är det bara en bortförklaring till att jag inte kan bestämma mig.

Jag vägrar att nöja mig med att spika sängar eller vända hamburgare. Det är en utmärkt lösning ett par månader. Jag älskar att jobba i fabriken på sommaren och tjäna en massa pengar. Men vad ska man göra resten av året?

Resa lite, plugga lite. Det är nog en ganska bra idé för en sådan som jag. Förhoppningsvis faller bitarna på plats under tiden. Känns bara som att man förväntas att vara utexaminerad, fått sitt drömjobb, veta var man vill bo, äga en egen lägenhet innan man är 25. Och just det. Under tiden ska man ha hittat sitt livs kärlek, som vill precis samma saker som du vill.

Follow threw -Nej tack, det är bra så.

http://josefinssakalladeliv.blogg.se/


Det hjärta som skulle bli ditt på nått vis det fryser nu sakta till is

Faaan vad ont det gör..! Hade glömt att det kan göra så ont, så fysiskt ont!! Varför utsätter man sig för nått så dumt? Varför riskerar man att bli sårad? Varför är hjärtat så dumt och vill tro fast än att hjärnan vet bättre. Man försöker intala sig, eller snarare övertala sig själv att det inte är värt det. Men man fortsätter ändå att hoppas och tro tills man sitter där i tårar för 150:e gången och gråter tills man inte orkar gråta längre, för hjärtat hoppas ändå på att det kanske finns en liten, liten, liten chans....


O jag somnade den natten i tron på att allt var en del
i en kärlekshistoria
men det visa' sig dagen därpå att jag hade gjort fel
när jag gav dig en gloria
Och den stund som jag kände som nära var blott alvedon
och dom himmelska ben som jag ville förtära dom gick
där ifrån

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nått vis det fryser nu sakta till is

Och du somna' den natten så vaken och drömde om allt
som vi kunnat göra
O om någon som vill ge dig värme när allting känns kallt,
o om nån att beröra
Och jag kunde ha gjort vad som helst för att höra den tanken
men själv låg jag tyst i min säng och så frälst av den farliga branten -
jag liksom föll över kanten

Så kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nått vis det fryser nu sakta till is

Och den jävligaste stunden i livet var den när du gick
och allt var förlorat
O där satt jag med mina grön-bruna ögon och såg med blåögd blick
allt jag hade förstorat

För så kom änglar och ta mig till henne och ge mig en chans
för jag tror att snart brinner ett hjärta för henne någon annan stans

Kom änglar, kom älvor det börjar bli kallt
graderna sjunker så fort överallt och det hjärta som skulle
bli ditt på nått vis det fryser nu sakta till is


Like a freeze-dried rose, you will never be what you were to me

Mamma : Titta där ute är en fasan som äter!
Frida : VA?! FARFAR?!

Haha! Väldigt kul! Skrattade så jag grät! Det värsta var att jag precis hade tagit Tancan så kinderna blev alldeles randiga!! Skrubba!! :P

Mamma pyntar granen och det är väl dax för mig att städa... :/

Varför ska det alltid bli så här?! Jag orkar inte! Men jag har ju oxå ett val, jag kan ju skita fullständigt i det...men jag är ju som jag är och kan inte låta bli. Så nu sitter jag här igen och grubblar och undrar hur allt ska bli, hur det ska sluta. Fan! Får ta tag i mig själv och inse faktum att det är väl dax att sätta ett högre värde på sig själv!
Like a freeze-dried rose, you will never be, what you were, what you were to me
I'm letting you go I’m loving myself

Nyare inlägg
RSS 2.0