Frida Björklund

Människor som har känt mig större delen av mitt liv vet om att jag hade mina egna åsikter redan som liten och jag gjorde alltid som jag själv ville och struntade mest i om det inte passade andra. Jag har alltid stått för vad jag tycker och tänker, har inte det passat någon så har jag helt enkelt inte brytt mig om den personen. Jag hade ett hemskt humör, jag kunde vara jätte glad och sen bara brusa upp och sura när det inte gick som jag ville, för att lite senare vara lika glad igen.

Och nu till det jag ville ha sagt, jag kommer inte ihåg när jag var riktigt arg eller RIKTIGT irriterad senast. Inte för att jag vill vara arg eller så men jag undrar bara var mitt humör har tagit vägen?
Det hände en sak för ett tag sedan, (förr i tiden hade jag bett personen ifråga att dra dit pepparn växer för en sådan sak) och jag kom på mig själv med att bara vara ledsen, sårad och besviken, jag var inte ens en gnutta arg! Men jag ville inget annat än att vara riktigt arg så att personen i fråga skulle förstå hur mycket han/hon sårat mig.

Jag gör fortfarande som jag själv vill, står fortfarande för vad jag tycker och tänker men kanske med mer hänsyn till människorna i min omgivning. Har jag blivit vuxen? När hände det? Jag hängde inte riktigt med...