Dom band som binder mig här
Idag har jag varit på morfars 80år kalas. Har varit där i stort sett hela dagen. Trevligt att sitta och snacka med kusinerna, belv en del skratt! :)
Snacka om att jag var hungrig när jag kom hem!!! Är inte så förtjust i mormors mat... :/ Blev bara 2 koppar kaffe och 33cl hallonsoda och lite inlagd gurka :P Haha!
Trodde det skulle bli utgång idag, var så inställd på det!! Var så sugen!! Men så blev det inget, blev helt deppri! :(
Blev en nykter helg trotsallt, (om än lite ofrivillig :P) nog första på 4-5 månader så det behövdes väl egentligen!
Jag är nog världens dummaste tjej!!
Hjärtat slog volter som vanligt (fast inte lika mycket som förr... det har väl mist sin magi nu lite när man ändå vet att det slutar i tårar) försökte vara nonchalant och inte bry mig, men misslyckades nog med det...tror han märkte att jag fortfarande bryr mig. Som jag har sagt förut så hoppas man ändå innerst inne på att det kanske ska funka, att det kanske ska bli annorlunda denna gången (om man ger det en ny chans, om man orkar). Men vad finns det egentligen som tyder på det?! Ingenting... Jag skulle ge upp dig, såna som inte bryr sig om mig och nu sitter jag här och tänker på dig igen, det var säkert en hel vecka sedan sist. Det är precis som om du känner av när jag börjar gå vidare, då hör du av dig igen (jag behöver inte ens träffa dig för att det ska vara kört!! Det är helt sjukt! Jag är försvarslös när det gäller dig! Under sommaren klarade jag mig helt utan dig, då hade någon annan min uppmärksamhet... det räckte med att jag träffade dig en gång så hade du återigen min uppmärksamhet) och jag är fast igen...
Så som vanligt har du mig precis där du vill igen, jag hatar det!! Jag vänder alla mina taggar utåt för jag vill inte att du ska komma nära, jag vill inte släppa in dig i min privata sfär! Du har varit där och stökade till och lämnade mig att försöka städa upp alldeles själv. Inte för att jag tror att du egentligen ville komma in i min lilla sfär men du gjorde det, jag hoppades väl på att du skulle stanna ett tag, en lite stund i alla fall, men nej... Vi delade egentligen ingenting, verkligen ingenting, men det var nått med dig som jag bara inte kan släppa, något som håller mig kvar...
Aaahh fan!! Nej nej nej nej nej nej nej!! INTE IGEN!
Men nu när jag sitter här och över analyserar allting gång på gång så tror jag ändå att i slutända tycker jag inte om dig så mycket som jag vill tro att jag gör...jag tror att bara för att du är oåtkomlig så vill jag ha dig mer än nått annat, du har blivit mitt mål och jag har bestämt mig för att vinna. Och om jag mot förmodan skulle göra det någon gång så kanske du inte är lika intressant länge... Så är det kanske eller så är det kanske inte så alls.. :S
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjort allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Jag vill alltid närmre
Längtans trådar som snärjer oss som vill mer
Bunden till händer, fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Det är väl dax att ge upp...
Snacka om att jag var hungrig när jag kom hem!!! Är inte så förtjust i mormors mat... :/ Blev bara 2 koppar kaffe och 33cl hallonsoda och lite inlagd gurka :P Haha!
Trodde det skulle bli utgång idag, var så inställd på det!! Var så sugen!! Men så blev det inget, blev helt deppri! :(
Blev en nykter helg trotsallt, (om än lite ofrivillig :P) nog första på 4-5 månader så det behövdes väl egentligen!
Jag är nog världens dummaste tjej!!
Hjärtat slog volter som vanligt (fast inte lika mycket som förr... det har väl mist sin magi nu lite när man ändå vet att det slutar i tårar) försökte vara nonchalant och inte bry mig, men misslyckades nog med det...tror han märkte att jag fortfarande bryr mig. Som jag har sagt förut så hoppas man ändå innerst inne på att det kanske ska funka, att det kanske ska bli annorlunda denna gången (om man ger det en ny chans, om man orkar). Men vad finns det egentligen som tyder på det?! Ingenting... Jag skulle ge upp dig, såna som inte bryr sig om mig och nu sitter jag här och tänker på dig igen, det var säkert en hel vecka sedan sist. Det är precis som om du känner av när jag börjar gå vidare, då hör du av dig igen (jag behöver inte ens träffa dig för att det ska vara kört!! Det är helt sjukt! Jag är försvarslös när det gäller dig! Under sommaren klarade jag mig helt utan dig, då hade någon annan min uppmärksamhet... det räckte med att jag träffade dig en gång så hade du återigen min uppmärksamhet) och jag är fast igen...
Så som vanligt har du mig precis där du vill igen, jag hatar det!! Jag vänder alla mina taggar utåt för jag vill inte att du ska komma nära, jag vill inte släppa in dig i min privata sfär! Du har varit där och stökade till och lämnade mig att försöka städa upp alldeles själv. Inte för att jag tror att du egentligen ville komma in i min lilla sfär men du gjorde det, jag hoppades väl på att du skulle stanna ett tag, en lite stund i alla fall, men nej... Vi delade egentligen ingenting, verkligen ingenting, men det var nått med dig som jag bara inte kan släppa, något som håller mig kvar...
Aaahh fan!! Nej nej nej nej nej nej nej!! INTE IGEN!
Men nu när jag sitter här och över analyserar allting gång på gång så tror jag ändå att i slutända tycker jag inte om dig så mycket som jag vill tro att jag gör...jag tror att bara för att du är oåtkomlig så vill jag ha dig mer än nått annat, du har blivit mitt mål och jag har bestämt mig för att vinna. Och om jag mot förmodan skulle göra det någon gång så kanske du inte är lika intressant länge... Så är det kanske eller så är det kanske inte så alls.. :S
Dom band som binder mig här
Ska jag långsamt lösa upp
Då jag vet att jag gjort allt jag kan
Ger jag mig rätten att ge upp
Det blir aldrig bättre
Jag vill alltid närmre
Längtans trådar som snärjer oss som vill mer
Bunden till händer, fötterna bundna
Tyngda faller vi ner
Det är väl dax att ge upp...
Kommentarer
Trackback
